DUVETMALA

Åh! Julen var fin & familjig! Juldagen var galen & festig! Och sen avslutades den med inte en utan TVÅ bittra män som efter 3 år anser att jag har skadat dem för livet tror jag. Mannen var den nya kvinnan. Jag mådde dåligt och kände mej som en hemsk människa tills jag insåg att jag har ju faktiskt inte gjort något fel. Jag kände bara inte som dem och försökte säga det så snällt som möjligt och sen ge dem tid att komma över det själva. För det är ju så man gör, man ger någon tid att komma över någon. Men vet ni, att då kom jag på att det är ju precis så tjejer funkar också. Det är näst intill omöjligt att dumpa en tjej på ett bra sätt, utan att bli densviniga killen som inte hör av sej. Och så blir tjejerna bittra och sura och ledsna. Fast man egentligen borde inse att det är så enkelt som att nej, vi passade inte ihop och då tänker man igenom det, är ledsen och går vidare i sitt liv. I fredens tecken tänker ju jag då, men folk som väljer att vara sura och ignorera efter 3 år, TRE ÅR, är ju otroligt snett ute i livets prioriteringar tycker jag. Undrar hur de skulle komma över livets stora sorger. Hur fan hanterar de det om de blir såhär bittra av en småsak som mej? Jag vet inte, men mitt dåliga samvete och ångest över att ha gjort nån illa gick över när en smart människa sa idag att jag kan inte göra något åt det här, jag har gjort allt jag kan och vill de inte gå vidare så är det deras problem. Man kan inte rädda alla kanske. Jag vet inte.

 

Rastlös. Hatkärlek till den här känslan. Älskar att vara hemma, men nu börjar det krypa i mej. Resa resa resa, nytt nytt nytt!! Jag vill inte veta vart jag är och inte veta vart jag ska. Jag vill träffa människor som berättar om saker som vanliga människor inte ens vet om finns. Jag vill se saker man inte trodde fanns. Jag vill uppleva saker som man får känslan "att man önskar att alla fick uppleva det här en gång i sitt liv" av. JAG VILL ÅKA NU. Jag vill åka och känna att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Mitt egna lilla fuck you och destruktiva känsla mot världen. Ett bättre beroende, missbruk än många andras. Men svårare att tillfredsställa.

Mycket nu. Eller egentligen inte, men jag gör så att det blir mycket nu. Jag tror att jag är en rastlös människa. På ett bra sätt! Inte att jag går och har ångest över att ta det lugnt en dag, men jag vill ha saker planerade, få gjort saker. Så jag tog den egenskapen och gjorde den till något bra som min förra chef sa. Därför har jag bestämt mej för att jag ska jobba med management i framtiden. För det är ju en skitbra sak att ha ett driv i att vilja göra saker, förbättra saker och få saker och ting gjort! Skönt att sätta ett finger på det. Så nu blir det förhoppningsvis event management eller media och kommunikation i Göteborg nästa höst. Och blir det inte det så gör det inte så mycket har jag kommit på, då kan jag göra något annat den hösten. Beror ju en hel del på vad som händer under den här resan. Hänger jag fortfarande med samma man så får vi ju se vd vi tar oss till. Inte nån jävla distans igen iallafall. Allt eller inget hörrni. Det förtjänar man!

Fan hörrni, insikt! Livet är inte rättvist säger vi ibland. Men vet ni, vi har nog en fel bild av vad som är rättvist! Saker händer i livet, saker händer alla, om än i olika skalor. Men livet är rättvist. För det enda vi har blivit lovade av livet är en chans, vi har alla fått ett liv och en chans här. Inget mer har vi blivit lovade. Sen händer det saker på vägen, men de här sakerna blir vi bara starkare av, what doesen't kill you makes you stronger. Det är ju helt sant! För dör du, då, då är det slut. Men under tiden fram tills dess är vi fortfarande vid liv, och det du inte dör av blir du starkare av. Man måste gå igenom hemska, onödiga, tråkiga, ovälkommna saker i livet för att kunna uppleva de bra, fantastiska och lyckliga stunderna, upplevelserna och känslorna! Man får aldrig ge upp, DET är orättvist. Det om något är orättvist. Man klarar allt och jag vet det för att jag vet att när du väl är där igen, när du mår bra igen och känner dej lycklig på riktigt i hela kroppen, då vet du att allt det du trodde att du inte skulle klara av, som du trodde skulle döda dej, inte gjorde det. Och alla förtjänar att må så bra igen. Om ingen gör det åt dej, så är det bara du själv som kan hjälpa dej, och det är det bästa du kan göra för dej själv.
Jag älskar livet & vill att alla ska göra det, alla förtjänar det. När man mår bra så känner man det i hela kroppen, du är lätt i kroppen, lätt i hjärtat, kan vara genuint glad och känna kärlek till tanten i kassan på ICA, bara för att när du är lycklig så är det så mycket lättare att unna andra lycka och bli glad för det lilla. Det är livet för mej. Att kunna uppskatta det lilla. Och människorna omkring mej såklart. Men i första hand handlar det om dej själv. DU DU DU. Så är det, och det är inte egoistiskt att säga så. För mår du bra, så kan du få andra att må bra. Fin jävla cirkel där hörrni!

Förlåt mitt babbel nu, men var tvungen att få ur det här på något sätt. Ta hand om er nu och lev lite, puss!

Oj! Omtumlande dagar minst sagt. Sitter nu i fina lilla Lund med bästa mamma och packar upp, slänger ut allt jag kan och bakar. Efter en vecka i England med en ledsen men stark man och dens familj, och en weekend i Oslo med Gabels gänget var jag helt jävla slut på bussen till Lund. Oslo är fantastiskt, underbart och jag tror ingen förstår hur bra vi har haft det tillsammans på Gabels gata 48. Vi har jobbat, gråtit, festat mest, ätit och mått fantastiskt tillsammans i snart ett år med tillkommande gäster och inneboende. Inga ord går att sätta på mitt senaste år, som var precis lika bra som året innan, fast på två helt olika sätt. Men istället för att resa och ha det helt stört bra det här året har jag fått ett svinbra jobb, fått vara med mannen i mitt liv och bara haft det helt underbart så fort man satt foten innanför dörren på Gabels. Nostalgiskt, men fint att mellanlanda här i Lund igen för att dra ut på nästa kommande äventyr. Sydamerika baby! Men först ska det vara julafton och så ska min familj äntligen träffa engelsamannen som lyckats tygla mej utan att ens försöka haha. Jag vet inte hur det ska gå med hans brittiska accent och familjens svenne engelska, tror att jag ska ha tal övningar med mamma. Haha nej det kommer nog gå som på räls, finns inget att inte älska med den där. Nu ska jag baka mini pepparkaks cupcakes, livet på en pinne!
'

Hej hørrni! Åh vad bra det går nu, cafeet rullar på och jag har fått julpynta! Glittriga renar har jag køpt och røda snæren har jag satt runt kaffepåsarna och kulkulkul! Jag børjar bli nostalgisk nu, trots att jag vet att jag aldrig hade orkar hålla på med det hær i det hær tempot en længre tid. Men det ær før jævla trist att læmna allt nu nær man fått koll på allt, vi har svinkul på jobb och alla børjar få koll på allt. Trist. Men ska bli skønt. Fattar inte hut jag ska varva ner dock? Det ær størt vilket tempo man har i minst 8 timmar om dagen, och ska gå från det till att chilla i mexico.. Men først oslo 2 veckor till i december, kanske jobb, kanske inte, och sen Lund med familj, vænner och min man. Det ska bli svinskønt, jag længtar lite hem. Speciellt efter vad som hænde vår Alex førra veckan. Mycket detaljer, men man kan væl sæga att livet ær kort, och jag ska aldrig mer ta någon eller något før givet. En massa kærlek och tankar till Alex och till er førståss, från lilla mej, en fredag i Oslo. Let's go!