Livet. Livet hörrni. Jag vet inte, men jag tror verkligen att jag har kommit på något jävligt många har missat. Har tyvärr inte ord att sätta på de här tankarna idag men kanske en annan dag om ni har tur. Jubla på ni, men nu ska jag prata allvar också. Har tänkt mkt på hemresan de senaste dagarna. Nån som sitter hemma kanske tror att det är världens bästa grej, komma hem efter 1 år typ ute på resande fot, nya platser, människor och insikter. Skönt att komma hem och sätta sej ner, inse och gå vidare. Så fan heller. Den som säger så är nog en sån som kallar sej för realist och säger att inte kan man leva som vi har gjort det senaste året resten av livet. Jo då, det kan man visst har jag insett. Jag ska komma hem, även om det blir i mars nästa år så SKA jag komma hem såklart. Men inte ska jag ta ett jobb i Sverige på ICA och tänka tillbaka på de vilda tiderna och tänka att det var fina dagar det. Nej mitt liv ska gå vidare i precis samma takt och visa, jag ska till Oslo, för jag gillar Oslo, jag ska till England för jag vill träffa nån där, jag ska plugga vad jag vill och tycka att det är kul och inte trist och jag kanske hamnar i Grekland för jag gillar tzatsiki. Jag hade ångest förstår ni, ångest för att åka hem och inte leva det här underbara livet längre där jag mår så sjukt bra och varje dag räknas. Tills mina fina vänner berättade för mej att inte ska det ta slut heller, det finns inget slut, slutet på den här resan är när jag dör. Eller vad vet jag, det händer säkert något superspännande då med, det kan vi ju klura på en annan dag. Men hursomhelst, livet är till för att levas och just nu är jag 20 bast och jävligt nöjd med vad jag har gjort hittils och är inte rädd för framtiden som man kan vara ibland. Så nu ska jag gå och äta mina nötter som vi köpte på paddy's market idag med mina fina polare och längta till imorgon, för det är en ny dag i världens finaste Bondi. puss
