En sak jag har tänkt mycket på under de senaste timmarna är ensamhet. Det är så många som känner sej ensamma just nu. Kanske är det för att vi har börjat vänja oss vid livet utan skolan, många har flyttat iväg från familj o trygghet (eller otrygghet), man börjar förstå att den tryggheten ska man lära sej känna ändå, på egen hand. Man börjar förstå vilken tur man har haft som har hittat vänner som man känner den tryggheten med och att man faktiskt kan göra allt man vill nu, helst på en och samma gång. Var ska man börja, med vem ska man börja & hur ska man börja? Man ska lära sej att vara ensam utan att för den skull känna sej ensam.
Jag & Anna pratade en sekund om det här i morse & då säger den fina kvinnan ; "jaha, jag börjar mest inse att det är nu vi verkligen kan göra vad vi vill" och precis så är det faktiskt. Det blir ibland ett fett problem just eftersom att vi vill göra allt, men vi får ju inte glömma bort vilket drömproblem det här är egentligen! Jag kmr ihåg när jag satt på min student & alla frågade vad jag skulle göra nu? Jag ska åka till Oslo sa jag, sen ska jag till australien & nya zeeland. Och bali. Så sa jag för det var vad jag hade lust med. Och så blev det! Ibland måste man lugna sej lite i alla planerna & framtidsvisioner & se vad man egetligen har klarat av tror jag. Det är ganska häftigt att den enda som styr över mitt liv nu är jag, ingen skola, ingen förälder, ingen annan utom jag själv . Det som stör mej mitt i min eufori är människor som låter sej bli styrda, styrda av familj, vänner eller pojk-flickvänner . Vad händer när de tvingas till att vakna upp en dag och inse att de har levt någon annans liv, att de inte har några drömmar kvar för dem har de glömt bort, inga egna intressen & är på en plats som de aldrig drömde om att vara på. Jag vill inte vara den & det behöver jag inte heller . Synd & skam att inte alla inser det, men ibland behöver man kanske lite tid på sej? Under tiden medans man försöker komma på det här får man må dåligt, man får faktiskt vara rädd & inte veta vart man ska . Man behöver kanske inte alltid veta vart man ska, bara att man ska komma dit ?
Jag & Anna pratade en sekund om det här i morse & då säger den fina kvinnan ; "jaha, jag börjar mest inse att det är nu vi verkligen kan göra vad vi vill" och precis så är det faktiskt. Det blir ibland ett fett problem just eftersom att vi vill göra allt, men vi får ju inte glömma bort vilket drömproblem det här är egentligen! Jag kmr ihåg när jag satt på min student & alla frågade vad jag skulle göra nu? Jag ska åka till Oslo sa jag, sen ska jag till australien & nya zeeland. Och bali. Så sa jag för det var vad jag hade lust med. Och så blev det! Ibland måste man lugna sej lite i alla planerna & framtidsvisioner & se vad man egetligen har klarat av tror jag. Det är ganska häftigt att den enda som styr över mitt liv nu är jag, ingen skola, ingen förälder, ingen annan utom jag själv . Det som stör mej mitt i min eufori är människor som låter sej bli styrda, styrda av familj, vänner eller pojk-flickvänner . Vad händer när de tvingas till att vakna upp en dag och inse att de har levt någon annans liv, att de inte har några drömmar kvar för dem har de glömt bort, inga egna intressen & är på en plats som de aldrig drömde om att vara på. Jag vill inte vara den & det behöver jag inte heller . Synd & skam att inte alla inser det, men ibland behöver man kanske lite tid på sej? Under tiden medans man försöker komma på det här får man må dåligt, man får faktiskt vara rädd & inte veta vart man ska . Man behöver kanske inte alltid veta vart man ska, bara att man ska komma dit ?
Hit ska jag
