DUVETMALA

Va? Alltså jag vet inte vart jag ska börja. Jag tror att det sjukaste i världen hände mej imorse, eller började klockan 3 och slutade klockan 8 i en taxi hem. Jag satt på mitt favoritställe genom tiderna i mitt fina Oslo, själv men en man som hör till och drack baileys och kaffe och lyssnade på Johnny Cash och pratade om livet osv. Allt var bara helt sjukt. Låter säkert inte så jävla galet, men jag ska säga er, det var galet. Så, sentimental som få och faktiskt ganska full fortfarande, så ska jag packa nu och imorgon bege mej hem till mami och familj och leva semesterlivet ett litet tag. Men jag kan säga att jag hade aldrig trott att jag skulle känna såhär när jag lämnade Oslo den här gången. Jag vill verkligen inte. Jag har så många folk här som jag vill hänga mer med, ha mer tid med, men jag har inte tid med det. Förut har jag sett charmen i det här, men nu känns det faktiskt riktigt svårt att se något som helst fint med det här. Jag kan bara känna tack gode gud att jag gjorde det här och att jag har fått träffa såhär många fantastiska människor! Lämna när du är på topp I guess. Men det känns tungt den här gången. Puss från en liten, sentimental malle