DUVETMALA

Alltså på riktigt. Det är ju helt sjukt. Jag vet inte vad jag har för mej, men fanemej har jag aldrig tid att skriva här iaf. Livet just nu då: Lyckligt, på väg mot vår, förvirrat över blurriga framtidsplaner, festligt, dansigt, konsumerar mycket av favoritsmöret "Bremykt", jobbar inte alltför mycket, kär o lagom i grabben som var här i helgen, lever ganska lätt med alltför bra människor omkring mej. Jag tror inte ni fårstår verkligen hur bra vi har det tillsammans. Man kan komma hem och vara matt, lycklig, ledsen, kär, arg eller mellankolisk. Hur man än känner så får man känna det man vill och så finns det alltid nån som får en att må lite bättre. Här i vår 150 kvm lya får man måla, åka till IKEA o handla och hyresvärden betalar, äta svingod mat av våra masterchefs, förfesta tills man dansar ut genom dörren till Johns jobb där vi får för billiga drinkar och för mycket dans, vakna bakis och gå till jobbet eller bara kolla på film på våran jätte-tv som vi ersatte den gamla som var för liten med, som våran hyresvärd för övrigt också betalade. Nä hörrni, livet är jättejätte bra nu och jag förvånas konstant över att jag faktiskt funkar som flickvän, kompis, barn, syster, jobbarkompis och människa på samma gång. Ingen panik just nu, inga knackiga irriga tankar, bara lugnt, bra och lyckligt är det just nu. Jag vill att alla ska ha det så. Seså, ha det så nu.
Om man bara kunde knäppa med fingrarna och fixa allt va? Fast det tar ju bort charmen och känslan av att verkligen bli lycklig på riktigt om det skulle vara så lätt. Man måste må dåligt ibland för att må riktigt jävla bra sen. Det ska man också komma ihåg när man är där nere. Men for now, är jag bara uppe. Vägen är lång men inte oändlig hörrni. Förlåt, jag är inte Dali Lama, men ibland undrar jag faktiskt. puss!