Jag har vart så ledsen, glad, ledsen igen och helt jävla heartbroken. Blandat med fantastiska människor och skola! vilken jävla berg & dalbana. Så vad är problemet?
Jag är så jävla besviken på dej. Du har förstört allt vi hade, vad vi har och vad vi skulle kunna ha. Jag skäms nästan över att berätta det här om dej, hur du agerar, hur du behandlar någon som du kallar det viktigaste i ditt liv och som du inte kan leva utan. Jag skäms nog mest för att jag så jävla gärna fortfarande inte vill tro att det här är du. Jag vill inte att det ska vara sant. Jag har känt mej dum, stark, galen och så förvirrad, ensam och lost. Du har fått mej att må så jävla dåligt på en sekund. Och jag inser nu att inget du säger kommer att få mej att känna mej nöjd, för du kommer aldrig att bli samma person för mej. DET gör så sjukt ont, det känns som om du har dött, jag känner ju inte dej längre och vill aldrig mer göra det. Det har gjort så ont, och jag vill aldrig mer vara så blind igen.
Och den här gången är det bara dåliga känslor, hemska dåliga "aldrig mer" känslor.
Kommentera