DUVETMALA

Jag är trasig. Inte så farligt, inte katastrof. Men jag är trasig. Jag har vuxit med dej, gått sönder med dej, lagat och klättrat upp med dej. I 4 år nu har jag gjort det. Med dej. Och nu inser jag inte för hundrade gången som de gånger jag insett förut, utan nu inser jag för första gången, på riktigt, att du var en del av min väg till den jag är idag. Du var en del, och jag måste lömna dej nu. Du har inte mer att ge mej. Jag älskar dej, men jag kommer inte ihåg varför. Förut kunde jag räkna upp 1 miljon saker, men nu är det bara känslan av att jag inte är rastlös med dej som jag älskar. Inget mer. Jag är trygg med dej, men det är man med allt som man har vuxit med, sitt barndsomhem, sin gamla hund, sina försäldrar. Men jag måste lämna dej nu. Det dödar mej, men med ett sakta lugn börjar jag förstå nu. Du är itne den jag har blivit. Jag får inte ut mer av dej nu. Det finns inte mer för mej här. Jag måste gå nu. Jag älskade dej, men jag gör inte det på samma sätt nu. jag har blivit någon annan nu är jag var när jag var 19 och träffade dej. Jag har blivit någon annan tack vare dej och nu måste jag gå vidare. Tack för allt, en del av mej dör nu, men det är livet. Så fungerar livet. I love you forever but you're not it. XX