DUVETMALA

Jag vill hjälpa. Jag vill göra det åt dej, er, ni, allihopa. Jag vill att det ska göra ont i mej istället, för jag vet att jag kan göra det åt er för att se er må bra igen, du, ni, allihopa. Jag vill ha mer tid, jag vill överraska, ge hopp, heja på, stötta, klappa, gråta, krama och kämpa med er. Jag vill att alla mina bästa, fina ska ha det så bra som de förtjänar. Och jag vet att det kommer en dag när vi alla är på toppen där vi hör hemma. Där vi har insett vårt värde, hur bra man ska, bör och får må. Hur man kan leva livet, leva med sej själv och andra och vara lyckliga. Att vara lycklig är nästan farlig att säga. Lycka är inget man får eller hittar, lycka är något man känner. Det är en känsla när allt är i balans, lite upp & ner, men mest upp förståss. Jag gillar egentligen inte att säga att man ÄR lycklig. Man KÄNNER sej lycklig. Och det går inte att känna det åt någon annan, nej man måste hitta dit själv och när man har gjort det så vet man. Jag tror det. Man bara vet. Det kommer en dag när man känner så. Jag hoppas att ingen glömmer det, och jag hade gjort vad som helst för att få alla att komma ihåg det i sina mörkaste stunder, men jag vet att ni vet det här. Ni är mej och jag är er, jag gör vad som helst för er. Jag är lite ledsen dock att det inte finns tid till att visa det istället för att det blir tomma ord. Jag är nämligen allergisk mot tomma ord och ingen visad kärlek. Men ni vet hoppas jag och jag vet. Det är väl det som räknas. Massa massa kärlek från ett avlägset Oslo idag