"You were usure wich pain is worse - the shock of what happened or the ache for what never will" Jag fattar inte riktigt vad som har hänt, men det känns som att jag är tillbaka på ruta ett. Det känns långsamt och jävligt, och ledsamt som i att acceptansen efter chocken. Att det faktiskt inte blir vi igen. Allt var så bra, jag var on track och klarade mej fint. Och nu gick jag rätt in i väggen. Det är typ nån sorts panik känsla från och till, vad i helvete ska jag göra med smärtan av vetskapen? Jag kan inte vara ovetande och jag kan inte inte känna den. Det gör ont som i helvete och jag kan inte göra något annat än att vänta ut den. Låta tiden göra sitt. Gör nånting nån jävla gång då tidjävel!
Kommentera